vackert!
Är bara tvungen att lägga ut denna bild till beskådan! 
Jag älskar verkligen oss, Linn the pussylove, Ida the mini, Anna tha Fluff och Leah tha CP!
Epilepsiframkallande julstämmning
Jag tittar upp och ser till min förvåning hur det på en balkong bara strålar ut en massa julbelysningar. Det är gröna, röda, gula, blåa och lila lampor. Och alla blinkar i olika takt och olika fort och det är bara sjukt alltihopa.
Jag står där och bara tittar på alltsammans. Jag får ont i huvet av allt blinkande. Hur fan kommer man på att sätta upp något sådant? Det är ju nästan epilepsi framkallande. Och jag skojar inte nu. Det blinkar och det lyser och det fortsätter och blinka och lyser ÄNNU MER!! Snälla stäng av helvetet. Jag vet att i år kanske det är lite svårt att få in en julstämning men kom igen för fan. En epilepsiframkallande julbelysning gör ju inte saken bättre. Jag går vidare. Medans jag går ser jag till min fasa ännu en balkong med självutlösandepanik belysning. Den här gången är det en röd slinga som hänger runt hela balkongen som också blinkar. Och den blinkar och blinkar och blinkar.
Snälla, snälla sluta! Skona mej. Jag går vidare. Min huvudvärk är på topp när jag ser det blåa ljuset. Det lyser väldigt stark och väldigt väldigt blått. Jag får sriöst panik. Det är jättfint med julljus absolut, men inte när man har huvudvärk och får seriösa självmordstankar av alltihop. Jag ville bara slita ner helvetet från balkongen bryta av alla små blinkade lampor och bränna upp dom någonstas och aldrig mera se dom. Hur kopplar man ihop NEONLJUS med JULEN??? vilken blind jävel kom på det?? Det är ju helt crazy!!
Nä, nu ska jag gå och storhandla för mamma jobbar och hinner inte och min syster är i skolan för något arbete så ja....önska mej lycka till. För jag ska nämligen köpa en stor bal med toalettpapper. Och till ICA måste man gå förbi epilepsiljusen igen. Önska mej ett lycka till och hoppas att min tunga sitter kvar när jag kommer hem. Adjö!
Dagens tack går till: Tjejen i OHIO affären som sa att skorna jag ville köpa skulle finnas kvar imorn!
Skoltrött
Med andra ord får jag mitt liv tillbaka!
Jag klarar inte en minut till instängd i skolans äckliga lektionssalar och alla prov som ska göras och alla otroooliga prestationer man ska ta i tu med!
Jag orkar inte. Ibland funderar jag skarpt på att hoppa av skolan och satsa på att bli städare. Eller vad som helst. Stå i kassan på donken och fråga om man vill ha sås till kyckligbitarna. Det kan ju inte vara så svårt.
Det är så mycket onödigt man lär sej i skolan. Jag har faktiskt tänkt på det. Min mamma säger alltid " Men Leontine, det är en del av almänbildningen" jaja, men ändå. Är det någon som på en arbetsintervju frågar " Ok Gunnar, för att få det här jobbet måste du peka ut vart NÄRKE ligger, kom igen nu Gunnar det här fixar du!"
Eller när man söker in till ett gymnsie, får man en fråga då där dom undrar " Säg två viktiga varor på Island"
Nej! Det får man inte. Så kan man inte skita i allmänbildningen då och bara hoppa direkt till de viktiga?
Jag har ingen aning om vart Närke ligger, jag fick till och med göra om sveriges-landskapsförhör i fyran TVÅ gånger. Jajamänsan! Två hela gånger. Och jag har glömt bort dom helt allihopa! tada! Allt borta.
Det kanske är för att jag satte mej in så otroligt mycket i ämnet. Haha eller inte. Men om det nu är så at dom frågar vart närke ligger på en jobbintervju, då får jag väl uppriktigt säga att " Jag har ingen jävla aning!"
Dagens tack går till: Emelie, för hon ritade så fint på sin bilduppgift!
Fake-jul
Allt gick bra och jag kom ihåg att hålla ljuset på lagom avstånd ifrån mej så jag inte tuppade av.
Men, saken är den att det inte är någon julstämmning. Ingen alls. Inte för mej ialla fall. Och jag blir ledsen av det.
Vart enda år har det varit den där mysiga stämmningen när ljusgranen höjs upp i taket och alla applåderar.
Det brukar vara så speciellt. Men inte i år. Över huvud taget har årets december-månad varit konstigt ojulig.
Ingen snö, och jag har inte köpt en enda julklapp och jag har ingen lust heller. Ska vara hemma hela jullovet och se hur alla andra kommer hem solbrända och pigga på en ny termin. Blä.
Jag vill ha en massa massa snö, åka pluka ( Du som tycker jag är tönt kan ta dej i något kroppshål) jag vill äta lussebullar och dricka te och titta på mysiga program på TV. Men det gör jag inte. Min storasyster har inte ens en julprydnad i fönstret som hon alltid brukar ha. Det är som om julen inte är här på riktigt.
Och det här är ju ingen film så det är ingen som kommer anställa någon liten gubbe som på morgonen imorn innan jag vaknar häller ut fake-snö så att när jag vaknar ska jag känna den där "stämmningen".
Jag vill att det ska va en film! Jag vill ha snö. Jag vill ha julstämmning. Jag vill att det ska vara mysigt.
Men mest av allt vill jag att mina föttr ska sluta göra ont.
Dagens tack går till: Johan Wahlgren, han mosade mej viserligen på t-banan men det var kul det med. Merci!
Förlovningen i mina ögon
Jag undrar verkligen.
Den senaste tiden har jag funderat över hur långt man kan gå innom ett förhållande i den här åldern.
Det är klart att alla känner på olika sätt men det var ju ingen nyhet.
Men jag menar i största allmänhet. Hur långt är det ok att gå? Man får ju inte gifta sej förän man är 16. Men det är ju inte så långt kvar.
På bara några dryga månader har ett flertal av mina kompisar berättat nyheten om att de har förlovat sej.
De första gångerna blev min reaktion: " Haha suuure baconfett, vad var det du egentligen skulle berätta?"
Men när det sedan visar sej att denne person faktiskt ska förlova sej, då får jag inte fram ett enda ord.
" Eh, gud va.....kul gumman....GRATTIS....eller.....eh ja....GRATTIS!" Jag försöker dölja min chock genom att låta underbart glad och hurtig. ( Det gick inte så bra) Min kompis bubblar på om hur lyckliga dom är tillsammans. Hon och hennes underbara partner ( som hon tydligen redan har planerat en hel framtid med på bara 40 minuter, 40 MINUTER!!!!!) Och de visar sin kärlek genom att just förlova sej. Vackert, synnerligen. Men inte för mej. Eller jo, till viss del. Jag älskar min pojkvän mer än allt i hela världen. Och när jag säger allt, då menar jag allt. Han är bäst helt enkelt!
MEN, när det kommer till att visa min kärlek till honom. Då är inte en förlovning att ens tänka på. Jag menar inget dumt nu. Men jag tror inte att det skulle va något för mej.
Samma natt som min kompis hade berättat sin busiga nyhet låg jag och tänkte innan jag somnade.
( Japp gott folk, jag tänkte) Och det var faktiskt förlovningar jag tänkte på.
Kunde se klara bilder i huvudet hur min pojkvän böjer sej ner på knä och poppar the question. Och sedan hur jag går ner för gången i kyrkan med en stor, alldeles för fluffig klänning, och ler bakom min slöja, och min vän Lovina går bakom och håller upp mitt såkallade slääääääp.
Efter det kan jag se hur jag går omkring med en stor gravidmage och håller mej för ryggen och klagar om hur mycket mina fötter har svullnat upp och hur mycket brösten värker. Pain pain pain.
Och i min tredje innre vision ser jag hur jag och min pojkvän bor i en husvagn i någon förort, jag går runt i en fleece-dräkt med tryck på rumpan och serverar snabbmakaroner med falukorv till min pojkvän som sitter med ett nätlinne i soffan och dricker bärs. Medans vår lilla unge ramlar ur barnstolen men ingen märker nåt. Sen röker jag ett ciggarett slänger en blick mot min man i nätlinne och tar sedan upp ungen i famnen och ringer Lovina. Jag kan verkligen föreställa mej det. Och det skrämmer mej. Det är inte så jag vill ha det. Absolut inte.
Och just det här med förlovning, vad händer sen? Efteråt? Sitter man där och bara är förlovad eller vadå?
Ska man springa till närmsta kyrka när man fyllt 16, och sedan få sitt första barn när man fyller 17. ELLER VAD HÄNDER?? Seriöst, jag förstår inte, jag hänger inte med. Kan någon förklara? Vad gör man sen?
En symbol för sin extrema kärlek eller ett liv i en husvagn med en bärs-drickande man och fleece-dräkt?
Det är frågan.
Dagens tack går till: Hampus, för att han är en snel människa! Puss på nosen
Fy fan för telefonsäljare
Jag tror alla har varit med om att det någon gång ringer på telefonen och man tror att det ska va mormor eller pappa eller kanske någon kompis. Och till ens besvikelse är det ingen av dom.
Nä, det är telefonsäljare. Sånna som säljer saker över telefon. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag hatar dom.
Dom ringer alltid i fel tillfällen, på dom mest udda tiderna och de säger att de kommer från alla möjliga olika företag. Och ibland undrar jag om just vårt nummer finns extra många gånger över "listan" på de dom ska ringa. Det är nämligen så att vi alltid, ALLTID får samtal från alla möjliga små företag.
Ett exempel är tex när det ringer en måndagseftermiddag, jag är trött och grinig och det ringer på telefonen.
Jag svarar med en suck och så hör jag den glada långsamma rösten i andra änden.
"Ja hejsan mitt namn är Stina, har du tid ett par minuter?" ( Kan verkligen föreställa mej denna Stina där hon sitter med blond hår uppsatt i en rosa toffs, ler åt sin dataskärm och har ett speciellt manus hon ska följa med repliker till vad hon ska säga till sina offfer hon ringer upp)
Jag grymtar fram något och hon verkar ta det som ett ja.
" Va bra!! Då har jag lite fårgor åt dej här, är du berädd hehe!?" Nä det är jag inte och sluta bete dej som om det vore finalomgången i jeapordy klockan sju på en onsdagkväll.
" Mhmm, jo jag är beräddd...." harklar jag fram.
" Okeeeeej, då kör vi!" JAA GUD SÅ KUL JAG VILL JU SÅ GÄRNA HA EN FRÅGESPORT MED DEJ ELLER VA FAN DET NU DU SKA UTSÄTTA MEJ FÖR!
" Vet du vad en ljudbok är för nåt!?" Hon låter läskigt glad när hon säger det.
" Mhmm, eh....ja" svarar jag. ( jag hade ingen jävla aning)
" Va bra!" Jo jättebra verkligen. DÖÖÖ! " Brukar du ofta lyssna på ljudböcker!?" " Eh...nää"
" Hehe nehe okej, skulle du kunna tänka dej att göra det?!" Aldrig i livet ditt tråkiga fan. " Nja, jag vet inte riktigt.."
" Många brukar tycka det är väldigt väldigt trevligt serru hehe!" Åh! Snälla säg väldigt en gång till!!
" Mm ok, men jag är inte så intresserad..." försöker jag med.
"Nehe ok, va synd. Men du vill inte prova på vårt lilla prova på paket då!?" Men vad är det för fel på dej människa? Jag sa just att jag inte var intresserad och sen frågar du om jag vill a ert lilla pippinetta "prova på fiffiga ljudböcker paket!" Jag döör! " Nej det vill jag inte" Det är tyst ett tag. " Ok men då ringer jag till en annan, men du kan få en hemsida om just ljudbö..." " NEJTACK DET ÄR BRA HEJDÅ!" Jag slänger på luren och andas ut. Finaly!
En annan gång var det någon som skulle sälja böcker för döva som tydligen bara skulle innehålla bilder.
" Ja hej jag heter Peter och kommer från blablabla och jag undrar om du eller någon i din närhet råkar vara döv?"
Jo tack, jag svarar och pratar med dej men jag är döv, absolut. " Nej..."
" Ok, finns det någon i din närhet som är döv?" "Nää"
" Okej! finns det någon som du vet vill ha en bok för döva?" "näää..." "Okej ha en trevlig eftermiddag, hejhej!"
Heeeej vill du köpa en vattentät mobil, heeeeeeej vill du köpa en hel prenumeration på gröna gården tidningar, Hallååå är du intresseard av att köpa lite av våran BLÅA tandtråd?? Nej nej och åter NEJ.
Till alla små slavar som sitter och "säljer" saker per telefon. Sluta upp. Man blir bara arg irriterad och får för sej att man ska kasta sej ut från balkongen för att slippa höra. Så snälla sluta. Jag har bara terass.
Dagens tack går till: Min mentor som gav mej en tjuga för att åka hem med. ( Tappat SL-kortet)
Hemska globen
Det är stört tidigt. Plus att jag har fått hedersplatsen vid skarven till basstämman. Yippie!
Plus att jag är omringad av små gossar. Eller små och små. Dom är som stora hus. Jag har två jättehus bredvid mej och två bredaxlade saker framför mej. resultatet av det blir att jag inte syns.
Inte ens om jag hoppar. Jättekul verkligen.....
Jag skulle kunna dansa magdans och peka fuck you till alla och ha en egen julpjäs där bakom. Ingen i publiken skulle ändå se det. ( Synd för det hade nog blivit en fin liten pjäs)
Dagen i globen var hemsk. Man längtar efter det hela året och när man väl står där och hör någon lätt deprimerad lärare säga " ååå så står vi upp, och högstadiet smyyyyg ner för trapporna!"
Jaja, men hur lätt är det att smyga tyst med typ mer än hundra pers?
Dom kan väl visa hur fint dom kan smyga så kan vi göra efter.
Och idag fick min fina klass skäll av Bosse för att vi pratade innan vi skulle gå in. ( Och det får man ju väääärkligen inte göra assååååå. Nä fy skäms! ( Kan säga att jag bidrog till pratet en smula)
Och så kommer han dundrande och säger " Ni låter alldeles otroligt mycket, det är förfärligt!"
Sedan vänder han sej mot mej och jag får en riktig colse up av hans fina ansikte och han säger " Det är förfärligt förstår ni det!?" Och för det behöver du trycka upp nyllet rakt i fejjan på mej eller? Jag förstår.
Nej usch! Ibland vill man bara gå till donken och tröstäta. Eller vad säger ni?
Småfolket- the number one bitch
Förrut var det ju de yngre som backade bort med sina små snobbenryggsäckar och rosa toffsar.
Men nu är det tvärtom. Det är vi äldre som backar bakåt från de små. Kanske har vi underskattat deras bitchighet? I don't know. Ett exempel jag kan ta är tex när jag och mina kompisar satt i en trappa i skolan. Vi hälsar glatt på alla små fyror och femmor och allt vad det kan va. Och de flesta vågar på sej ett hej tillbaka. Vissa tjejer fnissar bara till. Ja ett hej kan ju vara riktigt kul ibland. De flesta killar drar till med ett " Hej hej" medans de fortsäter gå.
Men så kommer det stora undantaget. Det är en kille. Han kanske går i fyran, kanske femman. Han måste ju såklart också bli hälsad på tänker jag och säger ett glatt " Hej!"
Till min förvåning ignorerar han mej inte bara, han skrattar inte åt mej, och han verkar inte bli stressad av det heller. Han vänder sej bara om ( det kändes som om just det gick i slowmotion) En riktig bitch-turn-around.
Sedan gör han det som fick mej att bokstavligt tappa hakan. Han höjer ena ögonbrynet, granskar mej nerifrån och upp och sedan säger han " Ehh.....typ Hej?" . Det var inget nervöst "eh" han gjorde. Utan det drygaste av drygaste man kan tänka sej. Och så går han vidare upp för trappan. Och lämnar mej med mina asgarvane kompisar. Tanken går runt runt i mitt huvud: Jag blev ägd av en liten snorunge! Helt otroligt SÖNDERÄGD blev jag.
Och den enda bilden i jag har i huvet är när den där.....lilla saken lyfter på ena ögonbrynet. Det är inte Mean Girls vi snackar om här. Det är en FYRA!! En fyra som langar bitchblickar och kör med from head to toe look. Inte ok.
Han ska va rädd för mej. Han ska säga ett nerövst " He- he -hej...." snava och ramla med sin musikpärm och springa vidare. Inga bitchfasoner!
Jag kan fortfarande se den där lilla snorungen göra den där blicken. Och jag ryser.
Gott folk, jag tror småfolket i världen är på språng och vi bör akta oss för detta kan bli blodigt.
Dagens tack går till: Arvid i min klass. Han förstår nog inte varför men han får det iaf. TACK!
Livet är ett luciatåg och du vill inte va med
Den här dagen har varit rent sagt helt åt helvete.
Från början till slut.
Pest och pina hela dagen igenom.
Kan räkna upp hela helvetet i siffror.
1. Jag försover mej och måste stressa som fan.
2. Tappar mascaran som rullar in under badkaret ( Titta aldrig under ditt badkar om det inte är under pistolhot, tro mej det är inget du vill se)
3. På tunnelbanan sätter sej en gigantisk kvinna på sätet bredvid, hon sätter sej på min jackärm och märker det inte ens. Jag ser hur min jackärm blir platt under hennes röv. Tack. Snällt. Treeevligt. Great!
Hon märker det inte förän vi närmar oss T-centralen och jag börjar rycka i den för att den ska lossna.
Då säger hon " Nej men oj oj förlåt mej!" Hö! Du, min jackärm har ett jävla röv-avtryck på armen men det är luuugnt det är luugnt. Promise!
4. Är i tre timmar i en kyrka och hoppas på bättre tider. ( En Luciasång till idag och jag går och gör en sen valborgsbrasa av mitt fina lucialinne och jag är helt seriös nu, hoppas jag inte hör nån i såfall för då måste jag köpa ett nytt tills på torsdag)
5. Det är pissigt väder och det blir onyttig lunch på donken. ( Skulle JAG?? JAG?? vara tjockis? Inte!)
6. Det är mentorstid i evigheter, och vi ska se någon film vars namn får mej att tänka på en stor fet tacos med för mycket gojjs i. Den handlar om en mexikansk brottare. Ha! Kan det bli bättre.
7. Piano lektionen suger ******* och jag verkligen ser hur min lärare lider av min okoncentrerade insats och säger " Men Leontiiiine......koncentrera dej nu så det blir rätt.....ok, då försöker vi igen!" MEN JAG VILL INTE FÖRSÖKA!! JAG FATTAR INGENTING!!
8. Kommer hem, mamma är lack på något, springer runt som ett fanskap i hela lägenheten och skriker.
10. Jag är tvungen att skära upp kycklingen by my self, ( det är nog det vidrigaste jag någonsin gjort!!) Och det tog hela tio min att skära en bit. ( I sånna lägen funderar jag skarpt på att konvertera till grönsakslandets gröna invånare: VEGETARIANERNA!
10. Äter en ensam middag på golvet vid TV:n ( värt att veta om mej är att jag alltid äter på golvet vid tv:n när jag är ensam hemma)
11. Mamma ringer och gormar om något.
12.Pappa ringer och frågar vad jag vill ha i julklapp
13. Tjaffsar med Pojkvän på telefon
14. Mitt ex ex säger när jag föreslår att vi ska lägga ner the stridsyxa och be friends " Jag tror intedet kommer funka, men ta mej inte fel jag vill inte verka sur eller ta ut hämnd. " Okej, synd" svarar jag.
MEN FUCK! JAG HADE LADDAT FÖR DET DÄR OCH DU DISSAR MEJ RAKT I ANSIKTET?? NU ÄR SLUTET NÄRA FÖR HELENA LEONTINE KJULSTEN KAN JAG SÄGA!!
15. Mitt pluggande inför mitt underbara prov är inte ens halvvägs klart, och tvätten är inte rensad, och mamma kommer flippa.
Ja ni, mitt liv är inte enkelt. Det suger riktigt hårt i vissa läget. Men jag säger bara som dom gör i Snickersreklamerna. " Hard work to do? Grab a snickers!!" Men jag byter ut det till:
" Hard work to do?? Grab an Alvedon!"
Dagens tack går till: Ida!! Du vet varför!
Japp, jag är ett drygt-fanskap
Ofta brukar jag få höra " Gud va dryg du är!"
Haha jag brukar mest bara skratta åt det. Jag kan väl säga att jag bjuder på det. Eller nåt.
Men idag satt jag och tänkte på vad jag skulle skriva om och så kom jag tänka på en sak.
Vänskap.
En viktig del i ens liv. Oavsett gammal som ung. Det är viktigt.
Det finns fin vänskap där man gör allt för varandra, man delar kläder med varandra, målar varandras tånaglar och gråter ut på den andres axel. Fint, absolut.
Så finns det falskvänskap också. Den är inte lika fin....
Man säger " Heeeeeiii gumman hur är det??" Fast man egentligen bara vill strypa personen, slå dennes huvud in i närmaste vägg, ta den stackars personens iPod och fake Gucci plånbok och klippa av håret med 20 cm av den stackars kraken som ligger där och sedan säga "Nej men guuuuuud, förlåt" Och sedan gå där ifrån triumferande med näsan i vädret och känna sej stor och duktig. Haha eller så är det bara jag som känner så. Vet ej. Bryr mej ej.
Jag kan säga att jag har sånna vänner. Man går fram med ett leende och säger " Hehe hej...."
Varför ens hälsa?
Om jag fick skulle jag inte hälsa, ignorera, titta snett på och skratta åt dom rätt i ansiktet. Men varför gör jag inte det då? Jo, för jag har lite skam i kroppen. Jag vet vad konsikvenserna blir då. Det blir samtal med lärare och föräldrar i lärarrummet. Haha, det kanske är värt det?
Lärarna säger att " Nu blev Sigurt jääättejääätte ledsen Leontine för att du va så elak, säg förlåt nu"
FAN HELLER!! Jag tänker inte säga förlåt, jag är dryg, elak och egoistisk mot allt och alla och jag tänker inte säga förlåt. MOAHAHAHAHAHAAAAAAAA SUCK ON THAT MOTHERFUCKERS!! Nej men absolut ska jag säga förlåt.....sen, senare, när jag har lust.
Man väljer själv hur man ska betee sej, men kan inte skylla på någon annan, men kan inte stå och säga att " Nej men du gjorde minst lika fel" För det spelar ingen roll. Man har ansvar för sina egna handlingar. Så är det bara.
Man behöver inte kaxa emot, man behöver inte försöka få rätt hela tiden, ibland är det lika bra att bara lägga ner verksamheten, inse att man har gjort en annan ledsen och säga ett enkelt: förlåt.
Men så finns det folk som inte kan äga förlåt. ( Är det något genetiskt man ärver eller är de människorna bara blinda för det verkliga livet?) Jag funderar fortfarande. Men enligt mej kan folk som inte ens kan spy fram ett förlåt eller förlåta, dom kan ta sej i brasan. Japp, ni hörde rätt. Människor som är liiite bättre än alla andra, som inte behöver säga förlåt, som gör vad de vill, som ser ner på oss som är "regular" sorry. Men dom människorna kan ta sej rakt upp i brasan. Och jag menar det. Jag vill inte ha något att göra med sånna människor. Det är därför jag ska sluta umgås med dom. Ta dej i brasan och väx upp, japp jag är dryg som fan men jag kunde verkligen inte bry mej mindre. Peace out!
Dagens tack går till: Sophia Sensoli, för att hon är en så fin tjej som förtjänar det bästa
Att vara eller inte vara- duktig
Är hemma och är sjuk.
Eller, jag börjar bli frisk men mamma tyckte inte jag skulle gå till skolan ( Jag vet, ibland är min mamma typ bäst)
Jag kom på mej själv med att inte ha något att göra. Allt var bara skit-bajs tråkigt alltihop.
Till och med skolan hade varit roligare.
Vad ska jag göööööra?? Jag har tråkigt.
Jag beslutade mej för att ringa min käre pojkvän. Han hade precis slutat sin lektion så det var ju rätt bra timing.
Jag biktade mej för honom om hur synd det var om mej som inte hade nåt att göra här hemma helt ensam.
Om det här hade varit en film hade jag ringt upp honom och sagt " Hey baby, jag är ensam hemma och vill ha liteeh sällskap.....kan du hjälpa mej?"
Och han skulle rusa hem till ensama lilla mej utan jacka och skor och vi skulle ha sex hela eftermiddagen. Men det här är ingen film....
Det här är verklighet. Fan.
Jag åmar mej ännu mer om hur tråkigt jag har det och säger att jag inte har nåt att göra. Gud va jag ljuger!! Jag har massor att göra. Tex, göra klart SO-arbetet, göra klart alla hemkunskapsläxor, städa rummet.
Jag har alltså saker jag borde göra, men jag vill inte. Vill inte, vill inte, vill inte.
Japp, ibland blir jag som en treåring på nytt. Voila! Busig jag är eller vad säger ni?
Då säger min pojkvän den meningen som jag inte vill höra men som är helt sant " Men Lea, gör den där uppgiften det tar inte så lång tid när du väl börjar så är det klart sen!"
Men buhuuuuuudååå!!! Det är ju typ skittråkigt. Så säger han " Förbered dej på det kommande livet som vuxen"
Det är ju rätt! Helt läskigt rätt. Min pojkvän borde få Nobelpriset eller vad som helst! Han har ju rätt!!
Här sitter jag som en jävla misserabel treåring som suger på tummen och säger " Nä! Jag vill inte, jag tänker inte!"
Fyfan! Jag måste verkligen skärpa mej. Gå ifrån datan, ta fram SO-arbetet, tänka igenom, försöka göra klart, dö på vägen och sen är det över. Ja! Det är fan det jag ska göra!!
Dagens tack går till: Min älskade pojkvän ännu en gång!! Du får Nobelpriset av mej nästa gång vi ses älskling!
Who cares??
Vem fan bryr sej?
Säg nåt or fuck it!
Om ni inte har det kan jag dela med mej av mina små fina samtal.
Det är nämligen så att det flera gånger har hänt att personer ringer upp mej och inte säger ett jävla skit.
Och jag vet inte hur alla andra ser på det här med att ringa upp någon men för mej finns det ett antal, vad ska man kalla det..... "regler"
1. Du ringer upp personen, säger vem du är och frågar sen något i stil med "Hur är det?" eller " Vad gör du?"
2. Du berättar för personen det du har att säga och sedan för vidare en konversation.
3. Om det är du som ringer är det DU som har ansvar för att samtalet hålls vid liv. That's fucking it!
Meeeen, det finns folk som inte riktigt har förstått det där med att "föra samtalet vidare"
Jag kan ge ett exempel.
En kompis till min pojkvän ringer upp mej rätt sent på kvällen.
" Hej det är Lea." Svarar jag.
" Hej Lea.......det är ******"
" Aha hej!"
Sen är det hele jävla tyst!!!!! Jag får typ seriösa anfall!! Säg nåt för faen!!
Till slut frågar jag "Hur är det med dej?"
" Jodå det är bra"
"Ok, härligt!" ( Jag missbrukar ordet härligt)
Sen stannar samtalet upp. Ingen säger nåt. Personen frågar inte ens om hur jag mår. Det är nästan för självklart att man ska göra det om den andra har frågat hur du mår.
" Jaha...." försöker jag med.
" Jaha" svarar han. MEN SNÄLLA SNÄLLA SNÄÄÄÄÄLLLLA VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DEJ MÄNNISKA??? SÄG NÅT!!!!!
Det är verkligen helt tyst.
Det var han som ringde då får fani mej han föra samtalet.
Samma sak hände när en lite vilsen killkompis till mej ringde upp mej i sommras. Så här blev vårt samtal:
" Hej det är Lea...."
" Tjaa....eh det är ehh ******"
" Hm, hej hej"
" Eh.....vad....eh....gör du?"
" Ingenting, du då?"
" Eh.....typ är eh hemma.....hehe"
" Ok, tufft"
" Hehe aa...."
Sen blir det helt tyst. VARFÖR HÄNDER DET HÄR ALLTID MEJ??? VAD HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA ATT VILSNA SMÅ MÄNNISKOR SKA RINGA UPP MEJ FÖR ATT BERÄTTA.......INGENTING!!!
Efter kanske tio sekunders tystnad vill jag försöka punga ut ur honom vad det är han vill.
" Ville du nåt eller?"
" Eh.....ja...eller nää...eller typ inte, skulle bara kolla vad du gjorde."
" Ok och nu vet du!" Tada!!! Han ville bara veta vad jag gjorde. Så.....sött. ( INTEEE)
" Ja....hehe...eh...hehe"
Nu känner jag att jag måste få slut på det här pinsama samtalet.
" Aja men då vet du vad jag gör, hejdå"
Och så la jag på. Visst, jag kanske verkar som en grym människa och det kanske jag är. Men när man ringer upp någon och inte har ett skit att säga kan man lika gärna skita i att ringa över huvudtaget.
Så ring och ha nåt vettigt att säga, or fuck it!
Dagens tack går till: Linn som skickade ett sms till mej precis när jag kände mej ensam. Tack vännen!
Sex är ofrånkommligt damer och herrar!
Jag har bestämt mej för en sak.
Jag kan komma att ändra mej senare i livet när jag kanske inser att: Naeeej det här kanske inte va så bra tänkt av mej ändå. Ändrade planer liksom.
Men för stunden håller jag fast vid min planering.
Jag ska bli en schysst morsa när jag blir stor.
Öhhh, vadå schysst? min mamma ger mej faktiskt Mc Donaldspengar och hon gör jättegoda hallonkakor och hon låter mej onanera i fred. kanske någon av er precis tänkte. Men jag menar inte så.
Man kanske ska börja med en förklaring. Min absolut största fobi är att bli en " måla fan på väggen mamma" som alltid ser steget före ( och ser också alltid det negativa i sina visioner, även när lilla Lisa bara ska på kalas hemma hos Jenny och Ullrik är bjuden liksom) Hon misstänker alltid att hennes lilla dotter ska bli brutalt våldtagen fast hon bara är och hämtar ut sin astma medicin på apoteket 500 meter bort.
Hennes dotter får aldrig sova borta, hon måste alltid ha mobilen på, om pojkvännen sover över får han sova i en gästsäng i tvättstugan. Och för att han inte ska smita upp till hennes lilla dotter som ligger och väntar på honom på natten har hon lagt ut taggtråd över hela huset så killen inte har en chans. En sån mamma ska jag INTE bli!
Jag ska snarare: Låta henne sova borta om jag vet vart hon ska och kan nå henne, mobilen ska helst va på men om den inte är det 24/7 så är den ju inte det, va fan ska man göra åt det liksom? Ibland så dör dom där sakerna bara av sej själva ( eller så är det för att man har stängt av den all by your self)
Och om hennes pojkvän ska sova över....självklart ska han sova i HENNES rum. Och den första gången kanske en gästsäng är bra man innerst inne vet man ju att tonåringar brukar ju inte direkt säga efter en halvtimmes strul " Nej men fy på dej Bertil nu får du gå och lägga dej i gästsängen, seså ner med dej nu!"
Det brukar, inte alltid men ofta leda till sex. Japp OMG jag sa de. JAG sa som det var ( Om det nu är någon som springer och hämtar sin lilla bullmamma som ska läsa det jag just skrev så hon i sin tur kan ringa upp min mamma som skäller ut mej, så kan ni slänga den idén i samma hög som läxorna. Det vill säga i skiten.)
Min mamma vet vad jag tycker om det här. Vi har snackat om det.
Och jag vet att i början va det verkligen liksom " Nej men mamma får inte veta för hon kommer bli så otroligt sur!!! Bränn upp kondomerna efter användning och bädda sängen, sätt upp håret i samma frisyr som när du gick in i sovrummet och ha samma linne på dej" Hon fick ju inte veta. Inget fick verka misstänksamt.
Men även fast jag kanske gjorde allt det där med håret och sängen såg min mamma igenom det, precis som alla andras morsor också kommer göra. Hon sa det rätt ut till mej vid frukosten. Jag satte visserligen flingorna i halsen men jag fick ner dom efter ett tag. Det jag menar är att jag tänker inte bli någon mamma som får sin dotter att leva i en helskyddad värld där hon inte får göra nåt och måste hålla hemligt saker för mej.
För man kan inte skydda sina barn mot allt. Definitift inte sex. Men man kan göra sitt bästa om man nu vill det.
Så jag tycker att alla som har gjort det och inte orkar smussla med det gå fram till din mor när hon diskar och säg " Mamma, jag knullar och vi har kondom och allt är bra jag är inte med barn och gud va fin du är i håret"
( Det där sista är mest för att hon ska se nåt positivt i läget)
Puss!
Dagens tack går till: Mina brorsbarn som fick mej att leka med lego, fan as kul! Tack sötnosar
Om du bara har dom här med kan mamma slippa hjärtattack!
Gå därifrån
Svårare än så är det inte.
Dagis minnen.....
Man behövde aldrig oroa sej för nåt, det fanns liksom inga problem. Och om det nu uppstod ett problem var det lätt löst genom att skrika " FRÖKEN!!"
Och det största problemet var väl om någon annan sa att man va koko. ( Oj vad man va deprimerad man va i fem minuter efter det, det var ju sååå otroligt sårande. Någon annan sa ju att man va KOKO! Hallå!?)
Tänkte ta upp lite ljuvliga minnen ur min tid från dagis. Enjoy!
( Jag byter ut allas namn mot några andra för deras egen skull) Lea är snäll idag jepp jepp!
1. Jag och Hildur och Mona leker mamma, moster och barn ( hallå, ingen kunde ju va pappa.....daaa) Vi lämnar Mona på dagis och jag och Hildur går till jobbet. Men när vi väl är på jobbet vill vi inte leka mer. Vi tar av oss våra för stora klackskor och våra blommiga tygväskor och går och sätter oss i ritrummet. En timme senare kommer Mona in i ritrummet och ser mycket mycket ledsen ut. " Varför hämtade ni mej inte på dagis, nu fick jag gå hem själv"
Oh my god, PANIK!!
2. Jag säger " Jag har ont i hjärtat" och pekar på axeln
3. Sigfrid och jag sitter i lekrummet. så säger en fröken " Om fem minuter är det lunch så gå och tvätta händerna på toaletten nu så äter vi sen. Sigfrid och jag går till toan. Och liksom vadå......Sigfrid gjorde ju bara som fröken sa och stoppade glatt ner händerna i toan och var sen redo för att äta!
4. Jag Hagrid och Ruben leker. Jag är Hagrids mamma och ska därför ta honom till dagis ( jag är en duktig mamma) Men.....det är nåt konstigt med Hagrid när han ska gå ur vagnen. Han kommer liksom inte upp. Det kan va för att han hade fasnat, jag funderar fortfarande på det.....
5. Jag kissade på mej för att slippa gå ut
6. Det var jag som ritade röda streck på memorykorten så jag skulle hitta rätt par och vinna ( Förlåt Yvonne men jag hade en enorm vinnarinstinkt)
7. Simon frågade en bra fråga på samligen, han fick beröm och han blev glad. Jag är ju också smart ju! Så jag ställde samma fråga tre min senare. Men då var inte den frågan bra längre utan jag fick skäll för att jag inte lyssnade och min PMSiga fröken tog mej och drog ut mej ur rummet medans alla andra sa " Hejdå Leontine!"
Fuck off, jag hade mina nya lila manchetsterbyxor. Och hon drog mej på GOLVET! Det var oförlåtligt.
8. Jag och Maruks var gifta. Men hans arm gick ur led hela tiden så jag begärde skillsmässa. ( Förlåt Markus men din arm gjorde en svacka i vår relation)
9. När vi körde russinleken tittade jag var enda gång och det var därför jag alltid fick allt. ( vad!? jag vad hungrig)
10. Daniel sa att jag va koko......sörjer än. Det är svårt att smälta men......jag gör mitt bästa.
Adjö!
Mitt dolda damp i julkalenderspel
Förr när man va liten köpte man ju ( eller i allafall alla tuffa) köpte ju julkalenderns dataspel. Man satt där och lyssnade så otrooooligt noga när de på Bolibompa läse upp dagens kod som öppnade ännu en spännande lucka med ett nytt spel. ( Oh my god, man dör ju nästan av upphetsning eller vad säger ni?) Ett speciellt julkalender-dataspel som jag kommer ihåg var Julens Hjältar. Personlig favorit.
I de flesta spelen där går något på tid och så har man kanske.....sju liv? Då gäller det att inte klanta till sej så man förlorar alla sju liv man har. Jag minns speciellt ett av spelen då man ska lägga ner gubbarna i spelet i olika saker typ i tändsticksaskar eller i en hårvaxburk för att "VAKTIS" inte ska hitta dom. Det går på tid och man hör hur ett elakt skratt kommer närme och närmre.I panik försöker man få ner alla tusen gubbar i föremål men IBLAND. Ibland så händer det att man inte får ner en gubbe i något för att den inte passar. När man försöker få ner dom i nåt förbannat föremål men det inte går säger dom någonting för att visa att " Hey! Jag går inte ner här idiot!"
Och det är på sättet de säger det som gör mej så närvös.
Det finns en julbock som säger " ÄSCH" en tomte säger " Neeeeeeeeeeeeeej" och en seg pepparkaka säger "OJDÅ!" Och jag blir lika stressad var enda gång. De sitter där och ojjar och äschar sej. FÅ PLATS I DEN FÖRBANNADE BYTTAN DÅ!!! Det är nästan så man vill ta till våld.
Och när man hör det där elaka skrattet från vaktis och alla som bara tjatar på en att "Äsch, jag fick inte plats i vaxburken och det är bara 15 sekunder kvar och du kommer och förlora och du suger och du beter dej som ett damp-barn när du håller på sådär lillavän". Då får jag spel!
Man hör hur en dörr öppnas, ett elakt skratt och så har man förlorat.
En annan lucka är en frågesport med halmbocken. Han ställer en fråga och ger tre svarsalternativ. Detta går också på tid ( snacka om att stressa de stackars barnen som med nöd och näppe klarar sej till nivå 5)
Man får en lysnade lampa när man svarar rätt. Men om man svarar fel.....då säger han " FEEEL!"
Det blir nästan som ett hån. FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE VET VAD SOM INGÅR I DIN SATANS JULSYLTA DÅ DIN DUMMA HALMBOCK JAG SKA BRÄNNA UPP DEJ!
Jadu....det upprör mej fortfarande. Kanske har jag damp när det kommer till att förlora i Julens Hjältars dataspel.
Förlåt då. Bara för att jag är omogen.
Dagens tack går till: Therese som lät mej praoa på Muffin Bakery. Merci! 
DÖ!!
http://youtube.com/watch?v=GdtplFBo_c0 ( introt till spelet där man ska gömma gubbarna)
Pussi i framtiden
Om man vill göra något men aldrig gör det kommer det aldrig att bli gjort.
Om man vill visa något men aldrig gör det kommer ingen någonsin se det.
Så säg det du har att säga, gör det du vill göra, visa precis det du vill att alla ska se.
Annars kommer du sitta i en ensam stuga i Kiruna med din katt Schmilla som äter Pussi-kattmat och tänka på det
du aldrig gjorde.
Framtid?Självförtroende, eller skryt?
Man lär sej mycket av att lyssna och titta på andra människor på tunnelbanan har jag märkt.
Jag var trött igår och orkade inte lyssna på musik så jag satt bara rakt upp och ner och såg allmänt less ut.
Så kommer det på två tjejer i 13-14 års åldern som man kanske lite lätt skulle kunna stämpla som fjortisar.
Den ena tjejen har långt brunt hår och och sitter konstant och "fluffar upp det" medans hon speglar sej själv i fönstret på tunnelbanan. Dom börjar prata.
" Asså.....du vet Max??"
" Snygga Max?"
" Jaaaa asså MAX!"
" Jaha, aaa"
" Asså jag tror seriöt att han gillar mej, helt seriöst det är nästa övertydliiiiigt, helt seriöööööst!"
Den andra blonda tjejen vrider lite på sej och säger " Ok, gud va kul....."
" Asså jag veeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet det är typ sjuuuuukt.....har du hårspray?"
Den andra tjejen börjar gräva i sin väska. Brunetten pladdrar på om hur intresserad Max är av henne.
Och helt plötsligt från ingenstans säger hon " Asså vet du, jag blev så otrooligt snygg på skolfotot i år, asså det är helt sjuuuuuuukt. Jag menar asså jag brukar ju bli bra på bild och så men ändååååå asså shiiiiit!"
Hon passar på att fluffa upp håret lite mer och speglar sej för 567779 gången i fönstret.
Den andra tjejen sitter rätt tyst. Gud va jag tycker synd om henne. Hur hamnade hon i sällskap med den här självupptagna-fjorren?
Hon ser att jag tittar på henne. Jag försöker ge henne en blick som signalera " Nu! Gå av vid den här stationen vännen, sitt inte här hela vagnen ser att du inte vill va här GÅ AV!!!"
Men hon fattade inte min signal. Hon sitter kvar.
" Jag har en helt ok rumpa faktiskt, jag speglade den igår och den är faktiskt inte helt fel" säger brunetten.
" Hehe ok, det är ju alltid bra....."
" Jo jag vet, när man köper byxor och sååååääääh"
Blondinen nickar.
Brunettens mobil ringer " HALÅÅÅÅÅAAHH?? HEEEIIII GULLUNGÄÄÄÄ!!
Blondinen speglar sej i fönstret för första gången. Då skrattar bunetten till och tar ner sin rosa mobil och säger
" Haha vad var det där för nåt Becca?"
Just i det ögonblicket ville jag bara gå fram och ge denna självgoda brunett en smäll på hennes feta käft som glappade som fan. Jag ville bara skrika åt henne " MEN LÅT DIN KOMPIS TA PLATS FÖR I HELVETE! DU SITTER DÄR PÅ DIN PERFEKTA RÖV OCH BARA VRÄÄÄKER UR DEJ HUR OTROLIGT PERFEKT DU ÄR, VI FATTAR ATT DU ÄR NÖJD MED DITT UTSEENDE, TACKA DINA FÖRÄLDRAR, HJÄLP TILL MED DISKEN EN VECKA HEMMA OCH HÅLL KÄFTEN!"
Oh vad jag önskar att jag hade sagt det.
Blondinen ler till och börjar hålla på med sin mobil. Jag blänger elakt på den självsäkra brunetten.
Och så undrar jag. Hur mycket självförtroende är enough?
Självklart ska man kunna säga att man tycker att man själv ser bra ut. Absolut. Men när det kommer till att det blir som ett skryt. Då är det inte ok längre.
Tjejer med bra självförtroende är fint.
Brunetten på tunnelbanan hade inte självförtroende hon var ju redan....vad är det man säger. "Perfekt".
Dagens tack går till: Arvid och Theo i min klass, samt lattemaskinen i skolans café. Ni gjorde min dag. Tackar!
Adopterad or not?
Ibland häner det att människor tar en del saker för givet som man kanske inte riktigt borde.
Det finns faktiskt lägen då man antingen håller käften eller så försöker man försiktigt ta reda på om det man misstänker stämmer. Så kan man känna sej smart sen. Inte direkt. Ta reda på hur det är, så kan du va lyshuvud sen.
Det jag menar är att 90% av de gångerna jag träffar nya människor tror dom att jag är adopterad. Vilket jag kan förstå men det finns faktiskt undantag.
När jag gick i fyran frågade en tjej i min klass ( inga namn nämda):"Kommer du ihåg din tid på barnhemmet?"
Jag fattade ingenting. Vadå barnhemmet, vilket jävla barnhem?
"Va...?" frågade jag lite undrande.
" Ja asså kommer du ihåg hur det var när du bodde på barnhem?"
" Asså jag är inte adopterad"
Så helt plötsligt säger en annan tjej " Jo det är du ju"
Chockad av hennes komentar svarar jag " Nej det är jag inte"
" Men Leontine det är inget konstigt, det är ok att va det"
"Hehe sure bacon man jag är inte det....ok?"
" Jo men det är du ju, din mamma är ju ljus"
" Jaha....och?"
" Och du är......brun" Haha blir full i skratt var enda gången jag tänker på det här faktiskt.
" Men min pappa är från USA han är också......"brun"...förstår du?"
" Nej men det är ok att vara adopterad jag säger bara det, det är inget att skämmas för"
MEN VA FAN ÄR DITT PROBLEM MÄNNISKA JAG ÄR INTE ADOPTERAD OM JAG VA DET SKULLE JAG VÄL ÖPPNA KÄFTEN OCH SÄGA DET ELLER HUR??
Så sa jag ju såklart inte men tänkte innom mej.
" Ja...hehe"
Mamma berättade för mej idag att en gång när vi va små kom det fram en liten tjej till henne. Tittade på mamma och sen på oss och sen sa hon " Vart har du hittat dom någonstans?"
Haha asså seriöst? Visst ungen va liten men kom igen. Vart har du hittat dom någonstans?
Det låter ju som om vi var typ två par raggsockor eller nåt och så frågar någon vart man har hittat dom i affären så svarar man " Dom hänger till höger där borta vid damavdelningen"
Ja, mamma kanske hittade mej och min syster hängandes på damavdelningen på H&M eller nåt. Fyndigt värre mamma, verkligen. Köp en betala för två. Klart man slår till!
En annan gång var när jag var på någon samling för föräldrar och barn i min syrras skola. Så helt plötsligt från ingenstans kommer hennes mentor fram till mej och säger " Du är Claras lillasyster eller hur?"
" Ja det är jag"
"Nämen så trevligt, ni är mycket lika"
" Haha ja kanske det"
" Jag menar det är ju helt underbart att man kan få två så lika från två olika ställen"
Vid det här läget fattade jag ingenting.
" Eh.....va?"
" Ja jag menar när man kommer från två olika länder och så ska man bli syskon och så kan man liksom få till det så dom blir lika varandra ändå, fast man kommer från olika länder båda två hihi"
Då fattade jag vad hon menade.
" Ha en trevlig kväll hehe" sa hon och gick iväg med sina byxor uppe vid armhålorna.
MEN VI KOMMER INTE FRÅN OLIKA LÄNDER KVINNA!! VÅRA FÖRÄLDRAR HAR PÖKAT IHOP OSS FRÅGA MEJ INTE HUR MEN DOM HAR FAN I MEJ GJORT DET I ALLA FALL!!
Så sa jag inte heller, men ville skrika det åt henne. Och sen lägga till " Och för din egen skull dra ner byxorna den där kamelfoten kan seriöst inte va bra för din.....ja."
Haha idiot.
För jag är fan inte köpt på H&Ms damavdelning och jag är inte från andra sidan jorden.
Jag är Lea. Och mina föräldrar har pökat ihop mej all by them selfs!
Dagens tack går tll: Min underbara pojkvän som är så söt så man vill dö! puss puss pussy
