Förlovningen i mina ögon
Hur länge sen var det man gifte sej i Sverige vid en sådär....14-15 års ålder?
Jag undrar verkligen.
Den senaste tiden har jag funderat över hur långt man kan gå innom ett förhållande i den här åldern.
Det är klart att alla känner på olika sätt men det var ju ingen nyhet.
Men jag menar i största allmänhet. Hur långt är det ok att gå? Man får ju inte gifta sej förän man är 16. Men det är ju inte så långt kvar.
På bara några dryga månader har ett flertal av mina kompisar berättat nyheten om att de har förlovat sej.
De första gångerna blev min reaktion: " Haha suuure baconfett, vad var det du egentligen skulle berätta?"
Men när det sedan visar sej att denne person faktiskt ska förlova sej, då får jag inte fram ett enda ord.
" Eh, gud va.....kul gumman....GRATTIS....eller.....eh ja....GRATTIS!" Jag försöker dölja min chock genom att låta underbart glad och hurtig. ( Det gick inte så bra) Min kompis bubblar på om hur lyckliga dom är tillsammans. Hon och hennes underbara partner ( som hon tydligen redan har planerat en hel framtid med på bara 40 minuter, 40 MINUTER!!!!!) Och de visar sin kärlek genom att just förlova sej. Vackert, synnerligen. Men inte för mej. Eller jo, till viss del. Jag älskar min pojkvän mer än allt i hela världen. Och när jag säger allt, då menar jag allt. Han är bäst helt enkelt!
MEN, när det kommer till att visa min kärlek till honom. Då är inte en förlovning att ens tänka på. Jag menar inget dumt nu. Men jag tror inte att det skulle va något för mej.
Samma natt som min kompis hade berättat sin busiga nyhet låg jag och tänkte innan jag somnade.
( Japp gott folk, jag tänkte) Och det var faktiskt förlovningar jag tänkte på.
Kunde se klara bilder i huvudet hur min pojkvän böjer sej ner på knä och poppar the question. Och sedan hur jag går ner för gången i kyrkan med en stor, alldeles för fluffig klänning, och ler bakom min slöja, och min vän Lovina går bakom och håller upp mitt såkallade slääääääp.
Efter det kan jag se hur jag går omkring med en stor gravidmage och håller mej för ryggen och klagar om hur mycket mina fötter har svullnat upp och hur mycket brösten värker. Pain pain pain.
Och i min tredje innre vision ser jag hur jag och min pojkvän bor i en husvagn i någon förort, jag går runt i en fleece-dräkt med tryck på rumpan och serverar snabbmakaroner med falukorv till min pojkvän som sitter med ett nätlinne i soffan och dricker bärs. Medans vår lilla unge ramlar ur barnstolen men ingen märker nåt. Sen röker jag ett ciggarett slänger en blick mot min man i nätlinne och tar sedan upp ungen i famnen och ringer Lovina. Jag kan verkligen föreställa mej det. Och det skrämmer mej. Det är inte så jag vill ha det. Absolut inte.
Och just det här med förlovning, vad händer sen? Efteråt? Sitter man där och bara är förlovad eller vadå?
Ska man springa till närmsta kyrka när man fyllt 16, och sedan få sitt första barn när man fyller 17. ELLER VAD HÄNDER?? Seriöst, jag förstår inte, jag hänger inte med. Kan någon förklara? Vad gör man sen?
En symbol för sin extrema kärlek eller ett liv i en husvagn med en bärs-drickande man och fleece-dräkt?
Det är frågan.
Dagens tack går till: Hampus, för att han är en snel människa! Puss på nosen
Jag undrar verkligen.
Den senaste tiden har jag funderat över hur långt man kan gå innom ett förhållande i den här åldern.
Det är klart att alla känner på olika sätt men det var ju ingen nyhet.
Men jag menar i största allmänhet. Hur långt är det ok att gå? Man får ju inte gifta sej förän man är 16. Men det är ju inte så långt kvar.
På bara några dryga månader har ett flertal av mina kompisar berättat nyheten om att de har förlovat sej.
De första gångerna blev min reaktion: " Haha suuure baconfett, vad var det du egentligen skulle berätta?"
Men när det sedan visar sej att denne person faktiskt ska förlova sej, då får jag inte fram ett enda ord.
" Eh, gud va.....kul gumman....GRATTIS....eller.....eh ja....GRATTIS!" Jag försöker dölja min chock genom att låta underbart glad och hurtig. ( Det gick inte så bra) Min kompis bubblar på om hur lyckliga dom är tillsammans. Hon och hennes underbara partner ( som hon tydligen redan har planerat en hel framtid med på bara 40 minuter, 40 MINUTER!!!!!) Och de visar sin kärlek genom att just förlova sej. Vackert, synnerligen. Men inte för mej. Eller jo, till viss del. Jag älskar min pojkvän mer än allt i hela världen. Och när jag säger allt, då menar jag allt. Han är bäst helt enkelt!
MEN, när det kommer till att visa min kärlek till honom. Då är inte en förlovning att ens tänka på. Jag menar inget dumt nu. Men jag tror inte att det skulle va något för mej.
Samma natt som min kompis hade berättat sin busiga nyhet låg jag och tänkte innan jag somnade.
( Japp gott folk, jag tänkte) Och det var faktiskt förlovningar jag tänkte på.
Kunde se klara bilder i huvudet hur min pojkvän böjer sej ner på knä och poppar the question. Och sedan hur jag går ner för gången i kyrkan med en stor, alldeles för fluffig klänning, och ler bakom min slöja, och min vän Lovina går bakom och håller upp mitt såkallade slääääääp.
Efter det kan jag se hur jag går omkring med en stor gravidmage och håller mej för ryggen och klagar om hur mycket mina fötter har svullnat upp och hur mycket brösten värker. Pain pain pain.
Och i min tredje innre vision ser jag hur jag och min pojkvän bor i en husvagn i någon förort, jag går runt i en fleece-dräkt med tryck på rumpan och serverar snabbmakaroner med falukorv till min pojkvän som sitter med ett nätlinne i soffan och dricker bärs. Medans vår lilla unge ramlar ur barnstolen men ingen märker nåt. Sen röker jag ett ciggarett slänger en blick mot min man i nätlinne och tar sedan upp ungen i famnen och ringer Lovina. Jag kan verkligen föreställa mej det. Och det skrämmer mej. Det är inte så jag vill ha det. Absolut inte.
Och just det här med förlovning, vad händer sen? Efteråt? Sitter man där och bara är förlovad eller vadå?
Ska man springa till närmsta kyrka när man fyllt 16, och sedan få sitt första barn när man fyller 17. ELLER VAD HÄNDER?? Seriöst, jag förstår inte, jag hänger inte med. Kan någon förklara? Vad gör man sen?
En symbol för sin extrema kärlek eller ett liv i en husvagn med en bärs-drickande man och fleece-dräkt?
Det är frågan.
Dagens tack går till: Hampus, för att han är en snel människa! Puss på nosen
Kommentarer
Postat av: Alice
älskling, frågan är vad du VILL göra? du gör det dui vill att bli verkligt. och tänk inte så mycket. ta dagen som den kommer;) och bara för att man förlovar sig betyder inte det att man måste gifta sig:)
och förlåt för att jag har varit så frånvarande från dig de senaste veckorna, FÖRLÅT! älskar dig mest i hela världen lea och jag vill inte förlora dig
Postat av: Lea
Gumman även om du är off så kommer du aldrig bli av med mej. Gurka och Lök genom allt älskling! Du kan va hur off som helst. Jag älskar dej ändå!
Trackback
