Tidigt på morgonkvisten
God morgon människor!
Klockan är fem i halv sju och jag har ingen jävla aning varför jag är vaken.....
Klockan ringde och jag snoozade i evigheter kändes det som så när jag ser att klockan är fem i studsar jag upp med mina trötta ögon som bara vill slås igen och sova vidare till 12. Men icke sa nicke.
Jag går ner och äter frukost men förvånas över att det inte är någon annan uppe....alla sover fortfarande.
Jahapp tänker jag, en ensam stilla måltid....det är ju alltid trevligt så där på MORGONKVISTEN. Eller vad säger ni?
( Min hemkunskapslärare kallar nämligen morgonens tidiga timmar för morgonkvisten om ni undrar lite över ordvalet, kom med på en lektion på fedagar klockan kvar i tio så får ni se själva)
Iaf, jag stressar i mej frukosten medans jag slänger blickar över axeln mot klockan på spisen. Jag hinner jag hinner!!! STRESSAA! Så kommer mamma ner för trappan och stirrar på mej. Och det enda hon säger är.
" Vad gör du uppe så här dags?" Jag hinner se mej omkring efter något som skulle kunna visa henne att det är en vanlig fredag och att jag har skola och vill ha närvaro. Jag tittar tillbaka på henne. Hon stårt trött kvar, sedan får hon ur sej. Klockan är FEM!! Du ska gå upp om en timme Lea....."
Just då genomgick min hormonella kropp en kännsloladdad stund av en blandning av hat mot min väckarklocka, glad att jag kunde slänga mej i sängen med datorn, sur över att jag stressat och satt bröd i halsen, glad för att jag skulle få normal tid på mej att sminka mej sur för att jag snubblade över min ihoprullade katt som hade lagt sej till rätta på köksgolvet, Livet är hårt. Det är det verkligen. Usch, jag vill inte, vill inte vill inte!!
Lite Ben & Jerry's skulle inte sitta fel med en stor kopp te
Klockan är fem i halv sju och jag har ingen jävla aning varför jag är vaken.....
Klockan ringde och jag snoozade i evigheter kändes det som så när jag ser att klockan är fem i studsar jag upp med mina trötta ögon som bara vill slås igen och sova vidare till 12. Men icke sa nicke.
Jag går ner och äter frukost men förvånas över att det inte är någon annan uppe....alla sover fortfarande.
Jahapp tänker jag, en ensam stilla måltid....det är ju alltid trevligt så där på MORGONKVISTEN. Eller vad säger ni?
( Min hemkunskapslärare kallar nämligen morgonens tidiga timmar för morgonkvisten om ni undrar lite över ordvalet, kom med på en lektion på fedagar klockan kvar i tio så får ni se själva)
Iaf, jag stressar i mej frukosten medans jag slänger blickar över axeln mot klockan på spisen. Jag hinner jag hinner!!! STRESSAA! Så kommer mamma ner för trappan och stirrar på mej. Och det enda hon säger är.
" Vad gör du uppe så här dags?" Jag hinner se mej omkring efter något som skulle kunna visa henne att det är en vanlig fredag och att jag har skola och vill ha närvaro. Jag tittar tillbaka på henne. Hon stårt trött kvar, sedan får hon ur sej. Klockan är FEM!! Du ska gå upp om en timme Lea....."
Just då genomgick min hormonella kropp en kännsloladdad stund av en blandning av hat mot min väckarklocka, glad att jag kunde slänga mej i sängen med datorn, sur över att jag stressat och satt bröd i halsen, glad för att jag skulle få normal tid på mej att sminka mej sur för att jag snubblade över min ihoprullade katt som hade lagt sej till rätta på köksgolvet, Livet är hårt. Det är det verkligen. Usch, jag vill inte, vill inte vill inte!!
Lite Ben & Jerry's skulle inte sitta fel med en stor kopp te
Kommentarer
Trackback
