Livet är en fest så bjud in dej själv!

Den här dagen har varit så otroligt emot mej på något sätt.
Den började dåligt och den kommer så sluta också.
Har gjort bort mej för hela Kistagalleria och funderar på att fly ur landet innan jag blir igen känd som " Det var hon i Kista!" nästa gång jag sätter ut foten utanför dörren.  Hemska tanke!
Det var nämligen såhär att jag åkte in till kistacentrum lite snabbt för att hitta lite sistaminuten klappar till nära och kära. När jag är där blir jag en aning hungrig. Beslutar mej för att lubba bort till vackra Burger King!
Jag ställer mej i en kö. Men inser efter tio min att jag hamnat i den kö där den nya tjejen jobbar och hon är helt lost i pallet. Orka, tänker jag och byter kö. Jag beställer min mat och när jag fått den frågar killen i kassan " Vill du ha ketchup?"  Haha vadå, tänker jag. Det tar man väl själv? " Eh....visst kör på" svarar jag. Han tar fram tre stycken såkallade "takeaway-ketchuptubar". Jag fattar nada men orkar inte heller fråga så jag går. Jag vet, man ska aldrig aldrig och åter igen ALDRIG!! Äta själv. Det är dömt till att misslyckas. Och jag var inget undantag idag inte. Man ses som den utan vänner, som går till Mc Donalds för att dränka sina sorger i en milkshake och ett stort lass med chickenburgers. Jag går där med min snorgula bricka och hoppas på att hitta en ledig plats. Där! Bredvid en indisk kvinna som sitter och ammar sitt lilla barn. Palla bry sej. Jag tjockar mej ner och känner att det känns bra att hon också är ensam här. Hon sitter ju iaf ensam, om man inte räknar med den lilla. Men oj då fel jag hade! Hela henens indiska släkt kommer ner dunsande och de babblar så fort på indiska att min öron vissnar och rammlar av. Hör de vad den andre säger? Eller får man gissa och sen hoppas på att man uppfattade rätt? Eller hur gör dom?? Jag undrar verkligen.
Dom bärjar äta och babblar alldeles jättefort och jättemycket.
Jag beslutar mej för att börja min ensama måltid, yepp yepp. Jag börjar äta. Och kommer på den där med ketchupen. Juste, va fa va det för nåt han gav mej? Jag tittar på en av de konstiga ketchuptuberna och ser ingenstans där det ska gå att öppna den. Dom kanske bara va som prydnad eller va fan är problemet tänker jag i min ensamhet. Plötsligt ser jag ljuset! I ena hörnet ska man dra. Så jag drar....och drar....och drar och........................
ketcupen flyger iväg. Hela jävla tuben flyger iväg! Hela den indiska folksamlingen stirrar på mej. Vad ska man säga?? " Eh...haha det är så man gör med ketchup i min kultur hehe!" Jag ser mej omkring för att se om fler har sett. Det verkar relativt lugnt. Bra. Jag äter lite och försöker sedan få upp den andra tuben. MEN det går lika dåligt den också. Jag lyckas dock riva upp den.....men det sprätter upp ketchup.....på mej. Jag sitter ensam på Burger King. DET är pinsamt. Men att man sitter ensam och sprätter KETCHUP på sej själv.....det är dödsstraff ju!
Många blickar fick jag efter det där lilla stänket kan jag tala om. Och precis när jag tänker att " Så, nu kan det inte bli värre!" Jo, det är klart det kan det! Mina absoluta HATOFFER går förbi och garvar åt mej. De ger mej en Up and Down blick och går vidare. VAD??? ÄR DET NÅT FEL ATT JAG SITTER HÄR  HELT ENSAM PÅ MIN RÖV OCH SLÄNGER IVÄG KETCHUP OCH SPRÄTTER DET PÅ MEJ?? VAD?? ÄR DET NÅT FEL ELLER???
Jävla bitchar. Yeah! Nu tror dom att jag inte har några vänner heller.....yes, perfect.
Jag går därifrån. Orkar inte mer. Nu får det väl ändå vara nog?
Jag lämnar fettresturangen och går mot tunnelbanan.
Varför stirrar alla så konstigt? Har jag antenner på huvet eller jag har plötsligt fått en dase som växer rakt ut ur pannan eller vad? Jag ser mej i en spegel. Nu ser jag vad alla andra ser också.  Jag har ketchup på mej och saltkorn på läpparna.
Ibland vill man bara dö helt enkelt.

Dagens tack går till: Emelie, för att hon garvar med mej, även i de hårda stunderna. Hahaha! Tack älskling!